Lycklig och svettig gubbe i lycrabyxor som slutligen kom i mål totalt utmattad.
Idag är jag seg i kroppen och jag orkar inte tvätta av allt damm från cykeln, nummerlappen sitter kvar men minns gårdagen med glädje.
Då ringde klockan 06.30 hemma i Örebro, solen sken och helt vindstilla ☀️
Jag skulle cykla i skogen igen men denna gång i Stockholm.
Målet var MTB-tävlingen Lida Loop i den svenska långloppscupen där tävlande och vi motionärer ska pressa oss över komfortzonen.
Såg elitens start 11.00 och den magiska tystnaden 30 s innan start, ca 10 minuter efter startade ungdomarna 10-16 år tillsammans med damerna.
Vår start var ca 15min senare på den urbranta startbacken med 30% lutning sen vart det kö på grusslingan och dammigt så man fick tugga grus.
i slutet på 1a loopen kom vi ifatt ungdomar och gav glada hejarop och vilka fantastiska talanger det finns!
Men jag tror dom vart lite skrämda av att vi som motionärer som var 3 gånger så stora och lite snabbare dundrade förbi dom på stigarna.
Kände mig relativt pigg, även över 2:a loopen. Jag var nu hela 16 minuter snabbare i år än i fjol.
Det vart dramatik ett tag med en som gick omkull hårt över styret men han reste sig snabbt och sa att allt var ok, en annan stod och spydde lite längre bort.
3e loopen kom verkligheten ikapp mig och där var jag 11s långsammare än förra året och sista km var jag totalt grillad, handlade om att överleva i hettan.
Det hjälpte inte att jag vid sista vätskekontrollen tryckte i mig bananen, bullar saltgurka och massa cola.
Luften gick ur mig totalt sista 5 km och konstaterade att även luften i bakdäcken hade nästan helt försvunnit.
Dagen efter detta har jag ingen lust för att cykla och allt får ligga kvar dammigt skitigt och jag ser fram emot nästa race i 1/7 Ränneslättsturen! Fick även kontakt med M S Flockhardt, den mest rutinerade långloppsåkaren och dessutom fysiolog och en person man bara måste få lära känna.
