martineves.blogg.se

 

Bild innan jag klev in i duschen då Solen retfullt lyckades visa sig efter målgång.

 

Mina elitkamrater från Örebrocyklisterna döpte om mig till 5 timmarsmannen ( 5h och 37s) efter att dom stod och hejade fram mitt upplopp på lasselyckan i Ulricehamn dit man inte åker för vädrets skull som någon sa,

 

Vaknade 05:30 och det var regnigt mörkt blåsigt och kallt och den fina sommarkänslan med sommaroutfit på kläderna som man blivit bortskämt med senaste tiden vart ett helt felaktivt val skulle det visa sig.

I varje fall när det gällde skorna, men det skulle ju bli 10 grader inte vinterklimat enl SMHI.

 

Arrangören hade varnat om att tävlingen skulle bli inställd, det var nästan en önskan jag hade hoppats på men på fredagen hade Klass 2 varningen tagits bort mot klass 1.

 

Träffade de starka Elitcyklisterna Per.B och Michael nere i Kumla för att senare hämta upp Örebrocyklisternas Elitåkare David i Askersund.

Efter vi passerat Karlsborg och Skövde vart det uppklarnande men så fort vi kom fram till Ulricehamn började det blåsa och regna runt 6 grader.

 

Ställde ut cykeln i Fålla 5 och vi startade 30 min efter tävlingsklasserna och jag var redo att trampa och var laddad på min nya Cykel Scott Spark RC 900 Pro.

 

 

Starten gick och tillsammans med de som körde halvasträckan (38km) trampade vi ut på grusvägen och som vanligt är det härligt hetsigt som tecken på att det är allvar nu.

 

Den nya cykeln kändes perfekt på stigarna som kom efter, känsla med bättre kontroll och den extra lägsta växeln som ingick på 32-50 va inte fel det heller.

Det småduggade och blåste, men det skulle bli värre.

 

Efter ca 20 km och 1h kom första regnskuren i en fin Sydvästlig kantvind och grusvägen vid Marbäck förvandlades till en lerig sörja med massa vattenpölar som man undvek genom att köra i mitten på vägen. 

Griscyklingen vart ett faktum där leran och vattnet impregnerade varje glädjeyttring till ett minimum.

 

Det vart grisigt lerig blött och kallt  och 5C° enl Gps och mina fötter började protestera och hela jag vart dyngsur.

Smärtan var inte längre fysiologiskt utan mer en kamp mellan kropp och huvud, smärtan var inte relaterad till ansträngning utan i att frånkoppla fötterna från medvetandet.

 

Växlar och bromsarna började låta som ett tröskverk och en stor klump med gegga samlades runt vevhuset, nu börjar det bli kamp på allvar tänkte jag och ska dom bryta loppet?

 

Vi passerade mot stan igen och kylan var kvar, svag slakmota på flera km uppför tillbaka mot starten och vid lassalyckan då Solen plötsligt kom fram.

Likaså min energi samtidigt som vinnarna i tävlingsklassen annonserades ut i högtalarna.

 

Jajamensan bara hälften kvar och in på andra loopen men efter ca 45 minuter och ca 50km förbyttes vädret med att det plötsligt började blåsa riktigt kraftigt och 5 minuter senare kom det en rejäl hagelskur som varade i 15 minuter där haglet studsade mot den leriga vägen och tempen sjönk mot vinterlika 3C° enl Gps.

 

Vart nu ännu blötare kallare men hängde med gruppen med 3-4 cyklister och det vart tyst nu mellan oss, överlevnadsmode sattes in och helt plötsligt var det vinterklimat i mina sommarkläder.

Det var med andra ord inga glada solskenscyklister kvar.

 

Nådde strax banans högsta punkt Galtåsen 365 möh ca 60km och jag passerade en åkare som gick uppför stigen för att fötterna inte kändes längre, och sen bar det utför upp mot 50km/h. 

Detta var döden fast hagelstormen var borta så fanns kylan kvar.

 

Kombinationen fartvind kyla och genomblöt vart för min kropp ett slags defaultmode och jag var tvungen att stanna i sista kontrollen 15 km kvar, tryckte i mig mat och energi och vilade en stund för en sista kraftansträngning och bryta var inte en option i detta läge.

 

Men de 15km som var kvar var inte roliga längre.

Hängde med gruppen på 2 cyklister tills det var 7 km kvar då jag i sista stigningen var tvungen att släppa gruppen innan dom fina stigarna mot mål.

 

Ensam övergiven såg jag skyltarna 6-5-4km som befrielser att snart är det målgång.

Mina fötter kändes inte alls, jag frös brutalt och började bli lite orolig men man kan inte ge upp heller.

kass teknik på stigarna där jag kände mig som ett järnspett.

 

Rullade i mål med armarna uppsträckta mot den gråa himlen samtidigt som mitt namn annonserades ut med mina första poäng någonsin i Långloppscupen 14 Poäng, några minuter senare kom solen fram igen.

 

Kom in i duschen mina tår var kritvita utan känsel och efter 15 minuter började dom värka av ischemisk reperfusion.

Ärligt har jag aldrig frusit så mycket om fötterna, inte ens under vinterturer runt -10C°.