Billingeracet en rapport från Skövde.

Kommentera
Äntligen
 
 
Så startade säsongen för den Svenska långloppscupen i MTB.
 
Kom till Skövde i god tid för en gångs skull, allt var gjort som toppendag.
Runt 10° och strålande väder med bra preparerad bana.
Hade bara en förväntning att ha kul och köra smart.
 
Billingeracet som är ett av de hårdaste loppen i serien med runt 1000m höjdstigning och mycket stig på den ca 75km långa banan.
 
Start från fålla 6 längst fram med en tydlig strategi, att inte gå ut för hårt och spara kraften tills den verkligen behövs.
Oftast där det går som långsammast och inte utför eller när man ligger mitt i klungan.
 
Den tuffa startbacken på 2km där jag låg strax under min tröskeleffekt, vart passerad av flera bakom mig men tog igen mig på stigarna innan vi nådde banvallen.
 
Där hittade jag en fin klunga och jag är starkare på platten då min vikt hämmar mig uppför,  jag sparade mig medvetet även på stigarna tills vi kom in mot Öglunda stigningen.
 
Där vart det tempo igen där jag kände att jag hade ett fint klipp i benen,
passerade flera uppför och jag kände mig stark.
 
Efter Öglunda närmade vi oss startplatsen på Billingehöjden igen och därefter tog teknikbanan vid.
Någon ilsken motionär tyckte jag var i vägen och skrek åt mig att flytta på mig, jag vart provocerad tryckte ifrån mig högsta peak-effekt för att passera honom igen (har en effektmätare i vevpartiet). 
 
Jag hade ändå plockat nästan 50 placeringar sen startbacken.
Konstaterade att jag hade ca 200W i snitt när halva loppet nu hade körts, kände att jag hade kontroll på mina krafter.
 
Kastade oss ner på grusvägarna ner mot Rydslingan i en fantastisk natur och stigarna vart en orgie i vårens prakt som avslutades med serpentinstigarna in mot stan igen.
 
Nu var det bara att ladda uppför den sista biten som var kvar och som skulle bli utmanande.
Hästskobacken och Strupen, 2 rejäla stigningar där folk väggar om man gått ut för hårt.
Definitivt den tuffaste delen av banan, dels för stigningen och längden men även för att man är i slutet av loppet.
 
Tänkte att jag ska mosa på med allt jag har inför den sista stigningen strupen, med 80 m höjdstigning på 600m.
Många hade tömt sig totalt och plågade sig sakta uppför meter för meter i ett makligt tempo.
 
Jag passerade flera uppför ca 2km/h snabbare och även den arge motionären till min stora belåtenhet.
 
Till slut konstatade jag att min insats hade varit väldisponerad och hade förbättrat mig, hade intagit vätska  och energi som planerat.
Var 53% efter segraren jämfört med 2018 då jag var 67% efter, kan inte annat än att vara toppnöjd med min insats då jag  satte pers på nästan alla strava segment.
Lasagnen och den varma duschen efteråt satt därför extra fint.
 
Så framtiden ser ljus ut trots allt då jag vet vad som behöver göras för att bli bättre och jag ser dessutom fram mot det!